10/90 gapet – Orättvisa som dödar

Varje år spenderas drygt 100 miljarder US dollar på forskning och utveckling inom hälsa. Men huvuddelen av dessa pengar spenderas på forskning om västvärldens åkommor och alldeles för lite läggs på forskning om fattigdomens hälsoproblem. Denna obalans uppmärksammades redan 1990 då “the Commission on Health Research for Development” konstaterade att mindre än 10 procent av hälso- och sjukvårdsforskningsresurserna satsades på de problem som orsakar mer än 90 procent av världens ohälsa – en obalans som därför kommit att kallas ‘10/90-gapet’.

Vissa bedömare menar att detta glapp har fortsatt att växa och att det idag snarare handlar om ett 5/95-glapp i fördelningen av de 106 miljarder dollar som årligen används inom hälsoforskning och utveckling. 0 100 90 0 Resurser för forskning om hälsa: 106 miljarder US$ Hälsoproblem: 1.5 miljarder förlorade friska år 90 100 Detta är mycket oroande då det behövs mer forskning för att åtgärda problemen med brist på effektiva mediciner och diagnosmetoder och tekniker för att behandla den dubbla sjukdomsbördan av smittsamma och icke-smittsamma – 5 – sjukdomar som nu drabbar många fattigare länder. Det behövs också mer forskning för att generera evidensbaserad kunskap om vilka policies, system och tjänster som fungerar på olika platser och i olika situationer, om vilka som inte är hållbara och vad som behövs för att förbättra dem som redan används.

Medicinsk forskning och utveckling drivs i stor utsträckning av marknadskrafter: Utveckling av nya läkemedel motiveras av en möjlig, marginell hälsoförbättring hos penningstarka patientgrupper i länder med generösa läkemedelsförsäkringar. Vad 10/90-gapet egentligen visar är att den marknadsekonomiska modellen inte alltid fungerar. Inte så länge målgruppen består av människor som inte förmår betala för sig.